VAD TYST DET BLEV

 
Måndag och jag känner för att blåsa bort dammet från bloggen. Började blogga 2010 och sen slutade jag för nästan 1,5 år sedan när jag fick jobb som retuschör på &OtherStories. Eftersom jag satt framför skärmen hela dagarna var det skönt att vila från tangenterna när jag kom hem, men nu saknar jag det. Har ganska nyss gått på mammaledighet (ingen bebis än dock men så höggravid man kan bli) och har mycket tid att fundera på min plats i sociala medier och hur jag vill förvalta den. Även om läsarantal har sjunkit så kanske den här bloggen kan få fortsätta ändå, tänker jag. Med samlingar av bilder från både vardag och jobb eller något annat som jag tycker är värt att dela eller inspireras av. 
 

THIS IS WHERE I LEAVE YOU

Det här blir mitt sista inlägg här och vi kan väl se det som ett kärleksbrev till alla er som läst och kommenterat så fint. Ni har varit en fantastisk hejarklack och fått mig att känna skaparlust, tusen tack för det. Och tack till Blogg.se som har lyft fram mig på startsidan. Tack vare bloggen har jag knytit viktiga kontakter och vågat starta eget företag som har lett till att jag idag jobbar med det jag älskar att göra. Tyvärr räcker inte tiden till längre men jag finns kvar på Instagram under @retuscjh 
 
Vi ses där! Hej!
 

EXAMEN!

I fredags tog jag examen från Fotoskolan STHLM. Så många skratt och så mycket kärlek. Himla fint att vara samtida med de här människorna. Vi har levt tillsammans i två år nu och vi är så himla olika varandra men samtidigt så lika. Lite som ett gift gammalt par kan man säga. Jag lämnade kameran hemma men har massor med bilder att visa från utställningen som ägde rum några dagar innan. Jag ska visa er, ska bara njuta av söndagskvällen med lördagskvällskänsla först. 
 

LIVET JUST NU

 En regnig söndag men det gör mig ingenting. Syren och liljekonvalj sprider en sommardoft som är rotad i mitt känslominne. Jag älskar verkligen den här årstiden och det finns ingenstans på jorden jag hellre vill vara än hemma på landet just nu, bland fågelkvitter och katter med blöt päls. Det är utan tvekan den vackraste platsen på jorden. Hemma.
 
Elin fångar mig på bild när jag gör urval till portfolion. Bästa Elin som delar mina intressen, retusch och katter <3
 
Det finns inte tid för landet nu. Examen på fredag. Det är så nära, nästan så att jag kan känna slutbetyget i min hand. För mig är det alltid vemodigt när en fas avslutas och en annan börjar, att varje början också är ett slut. Det påminner mig om tiden. Det enda vi med säkerhet kan säga att vi alla har precis lika mycket av. Tiden springer ifrån mig dessa dagar och jag försöker mest komma ikapp. Jag skulle behöva tio versioner av mig själv. En som bara är på skolan och fixar med examensarbetet, en som jobbar på Stories, en som städar lägenheten och huset, en som bara tränar och gör hälsosamma grejer, en som tar hand om mailboxen som svämmar över och fixar hemsidan, en som fixar en brudtärneklänning, en som fixar med mitt eget bröllop, en som hinner träffa vänner och hitta på roliga saker, en som firar morsdag och en som åker hem till huset på landet och kramas med katterna. Ja ni fattar, jag försöker få till allt på en gång men det är ett pusslande med tiden. Hej och hå!
 
 
Så vad gör jag här på skolan då egentligen? Ska vi reda ut några begrepp? Bildbehandling innebär att man anpassar en bild (storlek, känsla) efter användningsområde. Retusch handlar mer om att lägga till/ta bort saker. Tryckanpassning går ut på att anpassa färgerna, att de blir så lika originalbilden som möjligt och att göra hela bildfilen tryckbar. I provtrycket simulerar man tryckpressens resultat med hjälp av bläckstråleskrivare. Ett provtryck ger dig alltså tryggheten att veta exakt hur din bild kommer att se ut. Vi sitter alltid med tunga gardiner för fönstret eftersom vi endast jobbar i kontrollerat ljus. Här ser ni en glimt av mitt skrivbord som efter fredag inte längre är mitt. Vemodigt ja, men lite skönt också faktiskt. 
 
Tittar på mina portfoliobilder med kritiska glasögon men prestationsångesten har jag stängt dörren till. Jag gillar inte att lämna ifrån mig saker som jag inte är nöjd med men inser att det inte är hela världen att jag har slarvat med någon mask här och där. Vad gör det om hundra år, som min kloka klasskompis Pia alltid säger. 
 

TORSDAGSTANKAR

 Den här månaden kommer jag förmodligen att minnas som den mest intensiva i mitt liv. Långa dagar på jobbet, sena kvällar på skolan, examen som närmar sig, en portfolio som ska byggas, vänner som gifter sig, en mailkorg som svämmar över och så vill jag ju hinna uppdatera bloggen på det. Försöker dessutom att inte vara irriterad för småsaker och hetsdricker citronvatten varje morgon för att hålla febern borta. Igår hoppade jag även in på antagningsintervjuerna på Fotoskolan Sthlms provdagar i sista sekund. För två år sedan satt jag själv i intervjustolen för att komma in på utbildingen Bildbehandlare och nu satt jag på andra sidan bordet, konstig känsla kan jag lova men så himla kul. Stort lycka till önskar jag alla er som har sökt, verkligen. Nu ska jag bädda ner mig, behöver åtta timmar sömn inatt för att vakna pigg och redo för morgondagen. Godnatt!
 

EN SPEGEL MED MINNE

Fredag och jag åker hem till landet över helgen. Stannar till vid favoritloppisen efter vägen och fyndar några fototidningar från 1947 och annat fint. Bläddrar igenom och dröjer kvar vid ett citat av Oliver Wendell Holmes som år 1859 beskriver fotografiet som En spegel med minne. Att fotografiet är en reflektion som blivit fixerad eller fryst i tiden. Dupliceringar av verkligheten placerad bakom en glasartad yta. Fint va! Fin fredag till er.
 

29/4

Bara 5 veckor kvar på skolan, högt tempo och vi varvar workshops med portfoliopanik. Jag måste gå igenom arkivet och fundera på vad jag vill använda i min bok, vilka bilder som går bort och vilka jag kan jobba mer på. Jag vill använda några bilder som jag har plåtat och tuschat själv men rektorn är inte så förtjust i den idén. Han vill helst att vi bara jobbar med andra fotografers bilder men jag vet inte. Vill ju inte min portfolio ska kännas spretig såklart men jag gillar ju att plåta också så vi får se. Köpte en portfolio häromdagen då jag måste ha en fysisk med printade bilder nu till examen, ni ser en glimt av den här. Jag kände inte att jag ville lägga för stor summa på en bok i dagsläget eftersom jag har fått jobb (!) och inte kommer att springa runt och visa portfolio den närmsta tiden, så det blev en enkel svart med plastfickor. Yup, jag är från och med nästa vecka anställd retuschör på Other Stories. Nervöst men så fort jag vet att något känns lite jobbigt så vet jag att utveckling är på gång. Jag var ju, som ni vet, inställd på att flytta hem till landet och frilansa efter skolan men det blev ändrade planer. Jag sökte jobbet, fick det och börjar redan på måndag. Jag kommer alltså att jobba parallellt med skolan så det blir inte mycket sömn i maj och inte en ledig dag i sommar heller för den delen, men vad gör det. Jag har ju fått drömjobbet, herregud!
 
När inspirationen tryter brukar jag peppsurfa och jag halkar alltid in på Julia Hetta, ja ni som följer mig här vet ju. Några minuters fantasifull verklighetsflykt då hennes bilder är bättre än sagan. Hon suddar ut linjen mellan fotografi och målning och allting är poetiskt, stillsamt och måleriskt. Hon föreläste på skolan förra året och är så inspirerande. 
 

MIN PLATS PÅ JORDEN

Kalkbrottet som ligger ett stenkast från där vi bor. Jag har sådan kärlek till den här platsen, älskar naturen och alla minnen som sitter i stenarna. Jag längtar både framåt och bakåt, mycket kul som väntar men just nu vill jag bara stanna här. Med vårluften kommer också en hög av stora förändringar. Två år i skolan är snart slut och de senaste veckorna har varit tuffa. Workshop på workshop och jag har nervryckningar i ena ögat av allt jobb framför skärmen. Så går det när man parallelljobbar med skolan. Välbehövligt med en ledig helg. 
 

TÄNKVÄRT

För att tömma huvudet brukar jag jobba med händerna. Måla eller plantera växter, för att det är rogivande att ha jord under naglarna och se saker växa långsamt. Medan jag planterar räknar jag veckorna och inser att det bara är åtta kvar i skolan. Herregud, kan det stämma? I två år har jag bott i Sthlm och om några veckor måste jag bestämma mig för om jag ska stanna här eller flytta tillbaka till landet? Funderar på det här med downshifting, ni känner till ordet va? Att frivilligt jobba mindre för att få mer tid till saker som får dig att må bra. Det handlar såklart inte om att sluta jobba utan om att hitta balans. Min almanacka är full med skola, jobb, möten och jag tänker på det här inlägget. Ja, varför jobbar vi tills vi stupar så att vi kan köpa pumptvålar för 200 spänn? Och varför är det sådan tabu att jobba mindre och tjäna mindre? Att gå ner i standard behöver ju inte vara ett misslyckande. Nej, var glad för det lilla du har och var inte så ängslig för vad andra ska tycka. Jag älskar den här novellen av Heinrich Böll, Nobelpristagaren ni vet. Det som gör den så fin är själva rundgången, att den rike strävar efter att komma dit den fattige redan är. Enkelhet är ibland nyckeln till välbefinnande, mindre kan faktiskt betyda mer. 
 
En turist strosar i hamnen där han möter en fattig fiskare. Det är en fin dag och fiskaren ligger tillbakalutad och njuter av stillheten och solskenet. När turisten frågar honom varför han inte är ute på havet svarar han att han redan har fångat så mycket fisk att det räcker för idag. Turisten föreslår att han borde fiska mer, så att han kan köpa sig en motor, flera båtar, en helikopter att lokalisera fiskstimmen med och öppna fiskrestaurang. Och sen? frågar fiskaren. Sen kan ni sitta här i hamnen, dåsa i solen och njuta av havet, svarar turisten. Men, säger fiskaren, det gör jag ju redan.  
 

VÄLKOMNA IN

Längst ned på gatan har knopparna slagit ut och där bor hon, min lillasyster Eleonore. Tjejen med mjölkvit hy, de fylligaste läpparna jag vet (naturliga såklart) och några få fräknar på näsan. Jag ÄLSKAR att vara hemma hos henne och hänger här i några dagar medan hon är i Norrland. Till skillnad från mig är hon inte så aktiv på sociala medier och är därför inte aspepp på att jag springer runt med kameran i hennes hus. Hon tycker att det är hennes privata sfär men några glimtar kan väl inte skada tänker jag. Ser ni detaljerna? Min syster har öga för just det, detaljer. Hon ser alltid saker som hon vill ändra och göra om, letar efter rätt plats för varje lite pryl, ångrar sig och flyttar tillbaka dem igen. Ja sådär håller hon på och har gjort sen vi var barn faktiskt. Jag minns hur hon möblerade om rummet stup i kvarten och det är samma sak nu. Varje gång jag öppnar dörren till hennes hem ser jag fram emot vad som har hänt sedan sist. Gröna plantor, gamla böcker och sammetskuddar trängs och skapar en harmonisk helhet. Jag tycker att den här typen av inredning är spännande. Nya, ärvda och loppisfyndade detaljer. Blandade, spretiga stilar som hon har vävt samman till ett varmt och personligt hem. Överallt finner jag fina detaljer, som målarfärg på hennes stege som symboliserar att det bor någon här som har konst i hjärtat, för det har hon verkligen. Man kan ju tro att bilderna är polerade och fixade, att jag har flyttat runt på saker för att få den perfekta bilden men nej, faktiskt inte. Min syster är omsorgsfull och överallt syns det tydligt hur hon är, noggrann. Och med dessa bilder på näthinnan säger jag godnatt. 
 

FUNDERINGAR EN LÖRDAG

Jag har packat med mig min kalibrerade skärm (så att det jag gör på skärmen ska se likadant ut på print) från huset på landet så att jag kan kvällsjobba från lägenheten här i Sthlm. Inte optimalt att sitta och jobba i fönsterljus men det funkar. Ni ser skillnaden på skärmarna va? I en perfekt värld skulle en bild se exakt likadan ut på alla skärmar.

SÖNDAG

Söndag och jag städar ut julen. Sent, jag vet, men det är ju så mysigt med julgran och doft av skog. Halva granen ligger på golvet och mina strumpor ser ut som kaktusar av allt barr. Städar snabbt och hoppar in i bilen för att handla skumpa, tulpaner och födelsedagspresent till min syster. Glömmer kameran hemma och det skär i mitt estethjärta för vinterlandskapet är helt fantastiskt! Trädtopparna är täckta av is och i vintersolen ser det ut som att de är doppade i silver, har aldrig sett något liknande faktiskt. Det är så fint och jag glömmer saknaden som bränner hål i bröstet. Här är en gammal bild från Sälen, den får kompensera för min trötta hjärna som glömde kameran hemma. 
 

LOOK UP AND GET LOST

Under månen och karlavagnen står jag stilla och lyssnar på isen på sjön som sjunger. Spänningarna i isen leder till det dova ljudet som alltid påminner mig om valsång. Jag älskar det ljudet. Jag har nyss förlorat någon men livet fortsätter att rusa på lika snabbt som vanligt. Det är bara att ta sig i kragen och försöka att frigöra tid. Nu vet ni varför jag är frånvarande, inte för att jag har tappat lusten utan för att jag kämpar med gråten. 2016, du kunde ha börjat bättre. 
 

OM

Jag heter Caroline och bor i Stockholm där jag jobbar som retuschör på & Other Stories. När jag är ledig hänger jag helst i huset på landet tillsammans med min man, volontärjobbar på Örebro Katthem och missbrukar Instagram (@retuscjh).
 
Förutom fotografi och katter tycker jag om att bada i sjön och spenderar gärna tid i skogen för att inte glömma rötterna till mitt bildskapande. Jag ser allt i bilder och tänker alltid på hur ljuset faller. Jag är introvert och folkskygg i perioder, i det kreativa skapandet är det en styrka, i mina relationer en svaghet. Här i bloggen hittar du en samling av bilder från min vardag, jobb eller något annat som jag tycker är värt att dela eller inspireras av. 
 

YES.

Och så var vi förlovade efter 11 år tillsammans. Fin start start på julen, att bli friad till. Bröllop nästa höst, hurra!
 

SVT MAGASIN 4

Världens bästa Elin, Björne och jag
 
Häromdagen besökte jag SVT Magasin 4, alltså nordens största förråd för uthyrning av kostym, rekvisita och möbler. Irrade runt på 7000 kvm och tjoade Titta, Björne! Och Pippi Pelikan! Överallt läckte det ut kläder över golvet och jag log på det där fåniga sättet man gör när man har nostalgikick och är inspirerad, ni vet. Letade efter en brosch till en plåtning men kom hem med en hel circuskostym, haha! Hyrde kragen och hatten på första bilden men mer om det senare, nu tar vi tisdagskväll tycker jag. 
 

ETT BREV TILL PAPPA

Vad var det bästa idag? Vi brukar fråga varandra det, min kille och jag, innan vi somnar på kvällarna. Idag kommer jag svara att min pappa har varit nykter i ett helt år. 365 dagar. Herregud vad tiden går fort. Ett ögonblick men samtidigt en evighet. Alla dagar som inte längre går som trappor upp och ner, utan jämnas med tiden och gör att stegen känns lättare. 
 
Mamma och pappa tar en selfie på deras roadtrip genom USA
 
I halva ditt liv har jag levt, pappa, och vissa minnen lyser klarare än andra. När du drog ut mina lösa mjölktänder med bara sytråd. Hur du alltid gick runt i ceriserosa kalsonger och träskor med en cigg i mungipan och sköt den brummande gräsklipparen framför dig. Hur vi barn hoppade fram och tillbaka över vattenspridaren och tjöt av skratt när strålarna träffade oss. Hur vi droppade stearin i Kalle Anka-tidningar och hur vi spelade schack i timmar. Hur du alltid bakar de bästa, fluffiga pitabröden och vet precis hur jag vill ha mitt kaffe. Hur du pekar på himlen när du ser en regnbåge och frågar om jag kan färgerna? Röd, orange, gul, grön, blå, indigo, violett. Hur du har lärt mig namnen på alla skogens svampar och fåglar. Att du är den mest snabbtänkta person jag vet, att du älskar siffror och roar dig med att räkna ut precis allting. Hur du har lärt dig snapchat och ritar hjärtan och skickar bilder på katterna. Hur du knackar på dörren och står där med en flaska hemmagjord hallonsaft och hur du alltid pekar ut den bästa benfria biten på laxen och ger mig den. Precis så är du i mina ögon, pappa. Omtänksam. Alla dessa minnen bär jag med mig och jag är så tacksam att vi har hittat tillbaka till varandra. Det är så fint att komma hem idag. Till den gulnade vävtapeten, de rödrutiga golven och trappräcket i åldrat trä. Så fint att jag vill frysa tiden.   
 
Det är så fint att det slipper storma inombords, att missbrukets lögner har bytt skepnad till nykterhetens löften. Så fint att jag slipper möta ögonen, glansiga av alkohol och att sprickorna mellan dig och mig är lagade av förståelse, kärlek och acceptans. Det är så fint att allting är föränderligt, att känslor ändrar form och sedan går över. Poängen med den här texten är inte att det ska vara en vemodig historia utan att det ska kännas igen. Alkoholism är inte värre än någon annan sjukdom men skillnaden är att man inte får prata om den. Sen kan kan ju tycka vad man vill om att dela med sig av sin privata sfär såhär, folk blir ju så nervösa när man inte följer mallen men jag tycker att det ger mer om man vågar. Det är så vanligt att man håller allt för sig själv men vi pratar om det tillsammans och därför gör ingenting ont längre. Det handlar om att vara kompis med sjukdomen, att ta hand om den. Jag tycker inte om att älta men pratar gärna om det, precis som jag pratar om foto, vardag och annat som hör livet till. Det är ingenting som jag skäms över. Min uppväxt är en del av mig och vem jag är. Ni vet hur man säger att tiden läker alla sår? Tid läker inga sår men tid ger perspektiv och precis som med alla sår så mår de lite bättre utan plåster och läker bättre i luften, där de kan andas.
 
Så, det bästa idag? Det är du, pappa. Jag älskar dig och är så stolt över dig. 
 

5 SAKER

1. Allting växer. Bilderna som ligger på hög, tvätten och lövhögarna på gräsmattan. Behöver städa idag men fastnar framför datorn med en skål vindruvor istället. Ungefär samma känsla som innan M drar med mig ut på en löprunda. Motigt, ni vet. 

2. Attraktionslagen. Tror ni på det? Positivt tänkande? Att det du har i ditt liv har du dragit till dig? Jag vet inte. Jag vill tro på det och har den senaste tiden försökt att leva utifrån det. Att alltid vara tacksam. Idag, när de första minusgraderna har kommit, är jag extra tacksam över att jag har ett varmt hem som jag är trygg i. Jag önskar att alla hade ett. 


3. Vissa människor i min närhet behöver jag bara titta på och så vet jag direkt vad den personen tänker och känner. När man klickar så bra att man nästan kan höra det. Förstår ni hur jag menar? När man avlöser varandras meningar och man hittar lösningar istället för problem. Det är sådana människor jag tycker om att ha i mitt liv, inte negativa människor som det är svårt att nå fram till. Även fast man säger samma saker så landar det så olika, man ÄR alldeles för olika. Tänker på hur formuleringar och ordval får mig att inse att vi inte har någonting gemensamt. 


4. Funderar på det här med bloggar, igen. Som jag skrev för några veckor sedan; Jag började blogga för att samla mina bilder på ett och samma ställe. Ni har alltid varit duktiga på att kommentera, vilket har gett den här bloggen syre. Det är ju alltid härligt med fina ord menar jag men det ska ju inte vara motivationen, såklart. Jag bloggar för att jag älskar att fotografera och skriva men jag har tappat suget de senaste månaderna. Vet inte om det har att göra med att jag jobbar med bild hela dagarna? Förmodligen. Dator och kamera har liksom blivit symboler av jobb och när jag är ledig vill jag inte att datorn ska surra och lysa ikapp med månen. Ni fattar känslan va? Ska jag sluta blogga helt kanske och bara köra på med instagram och portfolion? Eller ska jag ha kvar bloggen och uppdatera när jag känner för det? Kanske skippa vardagstramset här och bara visa jobb? Jag tänker att jag ska blogga när jag känner en genuin passion för det, inte för att fortsätta hålla sidvisningarna uppe. Många menar att det är bättre att uppdatera dagligen med ett mindre genomtänkt inlägg men jag tror nog mer på att uppdatera helhjärtat när kreativiteten finns där. Blir kanske lite glest men inte så påtvingat. Hur tänker ni kring detta?


 5. Har ni sett att träden utanför brinner? Nej, men det ser nästan ut så. Som att vi befinner oss i en stor skogsbrand. Naturens färger är otroliga just nu och jag älskar att det varje dag är sol och knallblå himmel. Ut och njut!
 

VI ÄR VI

Vi är vi, säger han och kysser mig när jag suckar över att han ska på jobbresa till Palma i 9 dagar. Vi somnar nära och jag vaknar till att den andra sidan av sängen är tom och saknar honom lika mycket som jag. Även om bloggvärlden är sockrad ibland så är jag helt ärlig när jag säger att jag verkligen önskar alla en kille som honom. Stark, lugn och tålmodig. Som alltid har lösningar och svar och som aldrig exploderar av ilska. Han tankar alltid bilen innan jag ska iväg och varje lördag vaknar jag av att han stökar runt i köket och lagar frukost. Han pressar färsk apelsinjuice och kokar ägg där han sedan sorterar bort äggulan, precis som jag vill ha det. Han lämnar små kärlekslappar och delar min kärlek till djur. Han säger ifrån när något är riktigt orättvist och är alltid beskyddande, men aldrig kontrollerande. Han masserar mina fötter när vi sitter i soffan och slutar inte förrän filmen är slut. Han hämtar mig med bilen efter en lång dag och så åker vi till havet tillsammans, för att han vet att det är där jag hittar balans och lugn. Han hittar överallt i Sthlm och där i bilen har vi alltid de bästa samtalen, om dagen som varit och livet i stort. Han lyssnar när jag babblar på tills jag känner mig lättare igen. Jag är så tacksam över att jag får ligga nära honom på kvällarna med fingrarna intrasslade i hans tjocka hår. Han som snart är revisor men som också har varit hockeyspelare. Ibland glömmer jag det, när jag dagligen ser honom i kostym. Det är fint det där, att han innehåller så mycket. Tänker på hur fin han är när han grubblar och lägger pannan i djupa veck. Hur han alltid sover med armen över huvudet och hur han viker sig framåt av skratt när något är roligt. Hur fint hans skratt är, skulle vilja ha det som väckarklockasignal för att jag mår så bra av att höra det. Hur driven han är, hur han jobbar sent och aldrig misslyckas med något han gör. Hur han aldrig glömmer en räkning och fixar min bokföring. Hur han läser text-tv varje kväll och frågar hur min dag har varit. Hur han inte ifrågasätter när jag är knäpp som vill mata fåglarna vid sjön klockan tio på kvällen eller måste till skogen för att plocka svamp, nu. Att han håller i mig på t-banan när jag tappar balansen och skickar gulliga sms när han egentligen inte har tid. Att han förmodligen är den enda (förutom min pappa och syster) som vet exakt hur jag vill ha mitt kaffe. I snart tolv år har jag älskat dig och kommer alltid att göra det på ett eller annat sätt. Det är fint tycker jag, att vi är vi. 
 

(P)ÄLSKLING

Det finns två saker som jag tycker mycket om, det ena är djur och det andra är min kamera. Jag brukar inte kombinera dessa två särskilt ofta men ibland gör jag det. Som när Sosia, flickan med de mjuka tassarna som doftar popcorn, fyller tio år. Hon är vindögd, lockhårig och har långa morrhår som står åt alla håll. När jag är hemma på landet delar vi huvudkudde hela nätterna och på morgonen går vi upp tillsammans. Hon dricker vatten direkt från kranen, avskyr andra djur och även min kamera. Tio år passerar och allt i världen hinner ändras tusen gånger om men du, Sosia, du är densamma. Hipp hipp hurra! #crazycatlady
 

Tidigare inlägg