FRÅN MAJ TILL OKTOBER

 Det är den 17 oktober och varma dagar passerar ännu. Det är som någon slags ändlös sommar i år, bortsett från att löven skiftar från grönt till brunt. Idag var vi på öppna förskolan och det var kul tyckte Alexander, mindre kul tyckte jag men vad gör man inte. Han granskade stället med sin mest skeptiska blick, hängde med de andra barnen en stund men föredrog mest att leka ensam i rummet intill. Jag är lite likadan och ser inget problem med den självvalda ensamheten, skönt att vara trygg i den. Istället för de andra barnen var favoriten en mjuk rutschkana och Alexander log stort när han insåg att han kunde åka själv. Han var stolt och jag över honom. Vi åkte tillbaka till huset efter några timmar och när jag stängde av bilen sa han hemma. Jag nickade. Snart har vi ju varit här på Ingarö i två veckor och det börjar mer och mer att kännas som vårt hem men jag längtar efter katterna, sjön och råddjuren som sover bakom vårt hus. 
 



ÅRETS FRU OCH MAMMA 2018

 Tvätthögar som växer, en trött pappa och en vild 1-åring
 
Oktober har mest gett mig utmaningar med sömnbrist och att hålla tålamodet. Toppar det hela med pms och tråkig ton mot mig själv i tankarna. Lägg till en flytt med en 1-åring och nya rutiner på det. Ja men ni hör ju, vi valde inte direkt rätt tid i livet att flytta till hus, så kan man väl sammanfatta det. Medan ni la upp bilder på höstens alla nyanser såg jag svart och tänkte mycket på vilka värderingar som är mina och vilka som kanske tillhör någon annan. Vill jag bo i Stockholm, egentligen? Samma stad men inte samma jag sedan jag fick barn. För många människor och för lite luft. Vill inte slita upp Alexanders rötter och det hem han känner till men min man lugnade mig med att bara vi tre är tillsammans så kan vi bo varsomhelst. Han har rätt men det här är en tid som är alldeles ny. Efter en lång sommar på landet växer det typ mossa på mig och när vi flyttade till Ingarö var jag inte riktigt redo för motorljud och människor överallt. Grannar som vill hälsa oss välkomna och kompisar som genast vill hälsa på. Kul såklart men min lycka är ju egentligen väldigt enkel; den finns i skogen, i min son och min man. Efter en vecka har vi i alla fall äntligen landat. Jag famlar inte i mörkret längre utan kan skriva om det. Dela. 
 



LANDAT PÅ LANDET

Nu har vi lämnat Stockholm för skogen, skönt att slippa höra motorljud på några dagar. Jag längtar alltid till den här platsen, landet är hemma för mig även om vi har köpt hus på Ingarö. Så fort jag får natur och djur runt mig sjunker axlarna. Jag har alltid haft svårt för avslut så när sommaren tog slut infann sig genast en känsla av dystopi. Jag saknade värmen och enkelheten i att slippa klä på mig (och bebis) kläder, att kunna äta utomhus och bada i sjön istället för att duscha. Sommaren 2018 var så fin mot oss och jag kommer aldrig att glömma den. Men nu är hösten här och jag längtar efter att plocka äpplen och svamp, laga gryta, elda i kaminen och köpa höstgarderob. Hösten här på landet är (för att använda ett väldigt slitet uttryck) magisk.
 



JAG VILL SNACKA AV MIG

Jo, hej. Det är jag igen. När man sover bättre hinner man tänka efter och reflektera mer. Jag får ibland frågan om hur jag ser på det här med ansvar med bebis så vi kan väl prata lite om det? Såhär, Marcus har kollegor där den som är föräldraledig drar hela lasset själv, jag har kompisar som delar på ansvaret och det där är såklart helt olika. Jämställdhet för oss är är i alla fall där vi tillsammans kan komma överens om vad som passar oss och inte behöva bli ifrågasatta. För lika ifrågasatt man blir som hårt arbetande kvinna som vill göra karriär, lika ifrågasatt blir även jag som väljer att vara hemma med mitt barn. Det är som att man inte kan förstå hur jag kan vara så förlegad och gå på den kvinnofällan, men för mig (oss) är det helt logiskt att dela upp det så då min man tjänar mer än jag i dagsläget.
 
Det vore fint om vi alla istället kunde höja blicken och glädjas med varann i alla olika beslut och situationer istället för att ifrågasätta och missunna. Tycker ni inte? Att få barn är en stor omställning och det tar tid innan man kommer in i rutin. Vår son kom dessutom ut med bruten arm, jag förlorade mycket blod, fick förlossningsskador och förlossningsdepression. Mina baby blues gick liksom aldrig över och jag kände inte igen mig själv. Jag som oftast är positiv och glad låg nu bara i sängen och ville sova, kände mig ledsen, grät, hade ingen aptit, ville bara vara ensam och kände skuldkänslor. Jag ammade varje timme på nätterna, var helt sänkt av sömnbrist och i ofas med mig själv. Försökte att sova på dagarna, grät i kudden och var mörk i tankarna medan solen sken utanför. Kanske förstår man inte förrän man själv varit där. Jag vill påminna er alla om att även om livet ser perfekt ut på instagram så kämpar de flesta av oss mot något som du inte har en aning om. Den lilla kvadratiska världen är giftig för många och man jämför sig kanske trots att man lovat sig själv att inte. Kom ihåg att det faktiskt bara är en liten kvadrat i någons liv, en pytteliten del av helheten. 
 
Oj, kom av mig lite. Det jag ville säga var att vi idag har rutiner som fungerar för oss. Alexander somnar runt 22 varje kväll och vaknar kl 9. Sen nattammar han fortfarande men det är inget problem utan mest bara mysigt. Jag får oftast tre timmars sammanhängande sömn och sen är det lite ryckigt men det gör ingenting även om det såklart är slitigt att inte ha sovit en hel natt på ett år. Men tiden rör sig och tjoff! så är min lilla älskling stor och sover i egen säng så jag försöker att njuta av den här tiden så mycket jag bara kan.
 
Tja, det var väl allt. Slut på tankar, hej!
 



HEJ?

Hej? Jag känner för att blogga idag, kanske pga att jag känner mig utvilad (nåja, så utvilad man kan vara när man samsover med en vild bebis). Jag klagar dock inte för jag bor med familjen på Grand Hotel Saltsjöbaden i några dagar tills huset är färdigmålat, kan inte sova där medan väggarna torkar. Ni som följer mig på Instagram har redan sett skymtar av färgkartor på min story och vet att vi valde en kalkfärg i terracotta till sovrummet. Ska vi kika?
 
Före- och efterbild på sovrummet. Från någon slags silvrig blomtapet till levande väggar i terracotta. Tjusigt va! Ser nästan ut som sammet tycker jag. Färgen har visserligen inte torkat än så vet inte hur resultatet blir men det ser ju lovande ut. 
 
Vilket helvete det är att tejpa lister förresten! Kanske det tråkigaste jag vet, även att måla, men så värt det i efterhand när man ser resultatet. Älskar att man kan förändra ett rums utseende på bara ett par timmar. Ska även lägga heltäckningsmatta i sovrummet men mer om det sen. Nu ska vi njuta av hotellets SPA och rökbakade röding, hej!