VI LANDAR I OKTOBER

Oktober kom och det är tyst här inne, bebis-effekten ni vet. Veckorna går snabbt och jag kan inte minnas vad vi har gjort. Sömnbristen gör att allting flyter samman och jag har svårt att komma ikapp med både inre och yttre. Orkidén vi fick i december släpper sin sista blomma och starka vindar drar runt höstlöven utanför. Du blir 8 veckor och bandaget runt din brutna arm finns inte mer. Vi släcker lampan sent om kvällarna och jag nattar och nattar om. Innan du somnar ler du snett och flackar vilt med blicken. Oktober kom och i slutet av den landar vi, min son. ❤️ 
 



ETT BREV TILL MIN SYSTER

När du berättade att du fått drömjobbet hos Distriktsveterinärerna skrek jag rakt ut! Jag fick både gåshud och stolthet i bröstet för jag minns det ju som igår, hur vi placerade ut gosedjur över gräsmattan och lekte zoo. Koalabjörnar i äppelträden och flodhästar i gräset. Det sa redan då allt om vem du är, att du har djuren i hjärtat.
 
Jag har så många minnen med dig, min första och bästa vän. Minns hur vi plockade smörblommor och kröp i gräset tills knäna var gröna. Kanske hade jag några av mina bästa stunder där, i det höga gräset tillsammans med dig. Minns hur du plöjde gräsmattan med din gula gräsklippare som blåste ut såpbubblor och hur vi lekte i snön, du i din rosa overall och jag i min gula. Hur vi knöt ihop våra pulkor och byggde höga hopp av snö i backen och spolade vatten så att de skulle frysa. Minns hur vi ritade egna adventskalendrar och klistrade igen luckorna med betonggrå häftmassa som vi kallade kludd. Hur vi lekte med Barbie och klippte av håret för att vi ville ha en Ken. Minns hur vi gick långt in i skogen och grävde ner våra favoritstenar och hur vi droppade stearin i Kalle Anka-tidningar. Jag minns när jag var sex år, kanske sju, och tog pappas Pentax i smyg och bad dig posera med prästkragar. Jag knäppte en bild och med skräckblandad förtjusning tittade jag ned på siffrorna. 14 bilder kvar. 13. 12. Jag knäppte bild efter bild och gjorde slut på hela rullen. Samma sak när jag hittade tillbaka till kameran när jag var 25, du framför kameran och jag bakom. Vi lekte, precis som när vi var barn.
 
Jag älskar att jag kan berätta mina hemligheter för dig, du känner till alla mina sår och lyckorus och är bäst på att se mina orosmoln i ljus. Du är en av få personer som jag kan vara tyst tillsammans med, jag slipper prata och underhålla. Där är vi så lika, att vi båda kan vara sociala men behöver återhämtning och ostördhet eftersom vi ger allt. Vi blir trötta, eller tärda som du säger, och måste få vara eremiter för att orka ge allt nästa gång igen. Vi delar mina första stunder i livet och jag kommer att behålla dem för alltid. Kanske för att försöka äga minnet och tiden, kanske för att du är min första syster eller kanske bara för att du är du. Grattis till drömjobbet! ❤️
 



1 OKTOBER

Det här med att hålla bloggen vid liv gick ju sådär. Dagen efter förra inlägget vaknade jag av att vattnet gick och en lång, jobbig förlossning senare var han här, vår älskade Alex. Han kom ut med bruten arm och nu, tre veckor senare, ser han fortfarande ut som ett litet gipsat paket. Jag är inte heller på benen än, sjukskriven efter förlossningen och hasar mest runt mellan kylskåp, säng, dusch och toalett. Min räddning är (förutom min man) min mamma som precis gått i pension och kan hjälpa mig på heltid, så tacksam för det. Nu vet ni läget och så fort jag mår bättre kommer jag tillbaka hit, har ju massor med bilder som ligger och väntar på att redigeras och bloggas med.