TILLBAKA TILL FRAMTIDEN

Minns ni det här inlägget som jag postade för något år sedan? Jag berättade för mamma om Irina Werning, en fotograf som återskapar ögonblick i tiden. Jag ville göra något liknande och eftersom mamma aldrig slänger kläder kunde hon snabbt plocka fram den här skjortan. Tänk att pionerna fanns kvar också! Den översta bilden knäppte jag på mamma 1992, jag var åtta år. Den andra bilden 2012, tjugo år senare. Jag ser ju såklart att jag hade kunnat göra bilden från 2012 bättre idag men hittar tyvärr inte originalfilen. Slarvig kloning, lutande hus och knasiga färger men så är det ju alltid, att man utvecklas menar jag. 
 



VI ÄR VI

Vi är vi, säger han och kysser mig när jag suckar över att han ska på jobbresa till Palma i 9 dagar. Vi somnar nära och jag vaknar till att den andra sidan av sängen är tom och saknar honom lika mycket som jag. Även om bloggvärlden är sockrad ibland så är jag helt ärlig när jag säger att jag verkligen önskar alla en kille som honom. Stark, lugn och tålmodig. Som alltid har lösningar och svar och som aldrig exploderar av ilska. Han tankar alltid bilen innan jag ska iväg och varje lördag vaknar jag av att han stökar runt i köket och lagar frukost. Han pressar färsk apelsinjuice och kokar ägg där han sedan sorterar bort äggulan, precis som jag vill ha det. Han lämnar små kärlekslappar och delar min kärlek till djur. Han säger ifrån när något är riktigt orättvist och är alltid beskyddande, men aldrig kontrollerande. Han masserar mina fötter när vi sitter i soffan och slutar inte förrän filmen är slut. Han hämtar mig med bilen efter en lång dag och så åker vi till havet tillsammans, för att han vet att det är där jag hittar balans och lugn. Han hittar överallt i Sthlm och där i bilen har vi alltid de bästa samtalen, om dagen som varit och livet i stort. Han lyssnar när jag babblar på tills jag känner mig lättare igen. Jag är så tacksam över att jag får ligga nära honom på kvällarna med fingrarna intrasslade i hans tjocka hår. Han som snart är revisor men som också har varit hockeyspelare. Ibland glömmer jag det, när jag dagligen ser honom i kostym. Det är fint det där, att han innehåller så mycket. Tänker på hur fin han är när han grubblar och lägger pannan i djupa veck. Hur han alltid sover med armen över huvudet och hur han viker sig framåt av skratt när något är roligt. Hur fint hans skratt är, skulle vilja ha det som väckarklockasignal för att jag mår så bra av att höra det. Hur driven han är, hur han jobbar sent och aldrig misslyckas med något han gör. Hur han aldrig glömmer en räkning och fixar min bokföring. Hur han läser text-tv varje kväll och frågar hur min dag har varit. Hur han inte ifrågasätter när jag är knäpp som vill mata fåglarna vid sjön klockan tio på kvällen eller måste till skogen för att plocka svamp, nu. Att han håller i mig på t-banan när jag tappar balansen och skickar gulliga sms när han egentligen inte har tid. Att han förmodligen är den enda (förutom min pappa och syster) som vet exakt hur jag vill ha mitt kaffe. I snart tolv år har jag älskat dig och kommer alltid att göra det på ett eller annat sätt. Det är fint tycker jag, att vi är vi. 
 



(P)ÄLSKLING

Det finns två saker som jag tycker mycket om, det ena är djur och det andra är min kamera. Jag brukar inte kombinera dessa två särskilt ofta men ibland gör jag det. Som när Sosia, flickan med de mjuka tassarna som doftar popcorn, fyller tio år. Hon är vindögd, lockhårig och har långa morrhår som står åt alla håll. När jag är hemma på landet delar vi huvudkudde hela nätterna och på morgonen går vi upp tillsammans. Hon dricker vatten direkt från kranen, avskyr andra djur och även min kamera. Tio år passerar och allt i världen hinner ändras tusen gånger om men du, Sosia, du är densamma. Hipp hipp hurra! #crazycatlady
 



A SEPTEMBER TO REMEMBER

Jag kör hem till huset över helgen och sittdansar i bilen till Lana, hög på känslan av att snart vara hemma. Månen lyser starkt på himlen och jag funderar på det här med bloggar. Jag började blogga för ett par år sedan, mest för att samla mina bilder på ett och samma ställe. Ni har alltid varit duktiga på att kommentera, vilket har gett den här bloggen syre. Det är ju alltid härligt med fina ord menar jag men det ska ju inte vara motivationen, såklart. Jag bloggar för att jag älskar att fotografera och skriva men jag har tappat suget de senaste månaderna. Vet inte om det har att göra med att jag jobbar med bild hela dagarna? Förmodligen. Dator och kamera har liksom blivit symboler av jobb och när jag är ledig vill jag inte att datorn ska surra och lysa ikapp med månen. Ni fattar känslan va? Ska jag sluta blogga helt kanske och bara köra på med instagram och portfolion? Eller ska jag ha kvar bloggen och uppdatera när jag känner för det, skippa vardagstramset här och bara visa jobb? Snurrigt det där. Nu ska jag i alla fall ägna kvällen åt att titta på The missing och kramas med min kille och katterna. Bra så.
 



KÄRLEK PÅ PRINT

Efter LIAn cyklar jag till skolan för att printa en bild på Alva. Ni vet, flickan med gluggen som jag älskar så mycket. Istället för att skriva en novell här om hur mycket hon betyder för mig gör jag det jag gillar mest; tar kameran och förevigar. Alva som precis fyllde sju år, så stor nu men ändå så liten. Fotografi är mitt enda sätt att pausa tiden. Kärlek på print.