FRÅN MAJ TILL OKTOBER

 Det är den 17 oktober och varma dagar passerar ännu. Det är som någon slags ändlös sommar i år, bortsett från att löven skiftar från grönt till brunt. Idag var vi på öppna förskolan och det var kul tyckte Alexander, mindre kul tyckte jag men vad gör man inte. Han granskade stället med sin mest skeptiska blick, hängde med de andra barnen en stund men föredrog mest att leka ensam i rummet intill. Jag är lite likadan och ser inget problem med den självvalda ensamheten, skönt att vara trygg i den. Istället för de andra barnen var favoriten en mjuk rutschkana och Alexander log stort när han insåg att han kunde åka själv. Han var stolt och jag över honom. Vi åkte tillbaka till huset efter några timmar och när jag stängde av bilen sa han hemma. Jag nickade. Snart har vi ju varit här på Ingarö i två veckor och det börjar mer och mer att kännas som vårt hem men jag längtar efter katterna, sjön och råddjuren som sover bakom vårt hus. 
 

ÅRETS FRU OCH MAMMA 2018

 Tvätthögar som växer, en trött pappa och en vild 1-åring
 
Oktober har mest gett mig utmaningar med sömnbrist och att hålla tålamodet. Toppar det hela med pms och tråkig ton mot mig själv i tankarna. Lägg till en flytt med en 1-åring och nya rutiner på det. Ja men ni hör ju, vi valde inte direkt rätt tid i livet att flytta till hus, så kan man väl sammanfatta det. Medan ni la upp bilder på höstens alla nyanser såg jag svart och tänkte mycket på vilka värderingar som är mina och vilka som kanske tillhör någon annan. Vill jag bo i Stockholm, egentligen? Samma stad men inte samma jag sedan jag fick barn. För många människor och för lite luft. Vill inte slita upp Alexanders rötter och det hem han känner till men min man lugnade mig med att bara vi tre är tillsammans så kan vi bo varsomhelst. Han har rätt men det här är en tid som är alldeles ny. Efter en lång sommar på landet växer det typ mossa på mig och när vi flyttade till Ingarö var jag inte riktigt redo för motorljud och människor överallt. Grannar som vill hälsa oss välkomna och kompisar som genast vill hälsa på. Kul såklart men min lycka är ju egentligen väldigt enkel; den finns i skogen, i min son och min man. Efter en vecka har vi i alla fall äntligen landat. Jag famlar inte i mörkret längre utan kan skriva om det. Dela. 
 

LANDAT PÅ LANDET

Nu har vi lämnat Stockholm för skogen, skönt att slippa höra motorljud på några dagar. Jag längtar alltid till den här platsen, landet är hemma för mig även om vi har köpt hus på Ingarö. Så fort jag får natur och djur runt mig sjunker axlarna. Jag har alltid haft svårt för avslut så när sommaren tog slut infann sig genast en känsla av dystopi. Jag saknade värmen och enkelheten i att slippa klä på mig (och bebis) kläder, att kunna äta utomhus och bada i sjön istället för att duscha. Sommaren 2018 var så fin mot oss och jag kommer aldrig att glömma den. Men nu är hösten här och jag längtar efter att plocka äpplen och svamp, laga gryta, elda i kaminen och köpa höstgarderob. Hösten här på landet är (för att använda ett väldigt slitet uttryck) magisk.
 

JAG VILL SNACKA AV MIG

Jo, hej. Det är jag igen. När man sover bättre hinner man tänka efter och reflektera mer. Jag får ibland frågan om hur jag ser på det här med ansvar med bebis så vi kan väl prata lite om det? Såhär, Marcus har kollegor där den som är föräldraledig drar hela lasset själv, jag har kompisar som delar på ansvaret och det där är såklart helt olika. Jämställdhet för oss är är i alla fall där vi tillsammans kan komma överens om vad som passar oss och inte behöva bli ifrågasatta. För lika ifrågasatt man blir som hårt arbetande kvinna som vill göra karriär, lika ifrågasatt blir även jag som väljer att vara hemma med mitt barn. Det är som att man inte kan förstå hur jag kan vara så förlegad och gå på den kvinnofällan, men för mig (oss) är det helt logiskt att dela upp det så då min man tjänar mer än jag i dagsläget.
 
Det vore fint om vi alla istället kunde höja blicken och glädjas med varann i alla olika beslut och situationer istället för att ifrågasätta och missunna. Tycker ni inte? Att få barn är en stor omställning och det tar tid innan man kommer in i rutin. Vår son kom dessutom ut med bruten arm, jag förlorade mycket blod, fick förlossningsskador och förlossningsdepression. Mina baby blues gick liksom aldrig över och jag kände inte igen mig själv. Jag som oftast är positiv och glad låg nu bara i sängen och ville sova, kände mig ledsen, grät, hade ingen aptit, ville bara vara ensam och kände skuldkänslor. Jag ammade varje timme på nätterna, var helt sänkt av sömnbrist och i ofas med mig själv. Försökte att sova på dagarna, grät i kudden och var mörk i tankarna medan solen sken utanför. Kanske förstår man inte förrän man själv varit där. Jag vill påminna er alla om att även om livet ser perfekt ut på instagram så kämpar de flesta av oss mot något som du inte har en aning om. Den lilla kvadratiska världen är giftig för många och man jämför sig kanske trots att man lovat sig själv att inte. Kom ihåg att det faktiskt bara är en liten kvadrat i någons liv, en pytteliten del av helheten. 
 
Oj, kom av mig lite. Det jag ville säga var att vi idag har rutiner som fungerar för oss. Alexander somnar runt 22 varje kväll och vaknar kl 9. Sen nattammar han fortfarande men det är inget problem utan mest bara mysigt. Jag får oftast tre timmars sammanhängande sömn och sen är det lite ryckigt men det gör ingenting även om det såklart är slitigt att inte ha sovit en hel natt på ett år. Men tiden rör sig och tjoff! så är min lilla älskling stor och sover i egen säng så jag försöker att njuta av den här tiden så mycket jag bara kan.
 
Tja, det var väl allt. Slut på tankar, hej!
 

HEJ?

Hej? Jag känner för att blogga idag, kanske pga att jag känner mig utvilad (nåja, så utvilad man kan vara när man samsover med en vild bebis). Jag klagar dock inte för jag bor med familjen på Grand Hotel Saltsjöbaden i några dagar tills huset är färdigmålat, kan inte sova där medan väggarna torkar. Ni som följer mig på Instagram har redan sett skymtar av färgkartor på min story och vet att vi valde en kalkfärg i terracotta till sovrummet. Ska vi kika?
 
Före- och efterbild på sovrummet. Från någon slags silvrig blomtapet till levande väggar i terracotta. Tjusigt va! Ser nästan ut som sammet tycker jag. Färgen har visserligen inte torkat än så vet inte hur resultatet blir men det ser ju lovande ut. 
 
Vilket helvete det är att tejpa lister förresten! Kanske det tråkigaste jag vet, även att måla, men så värt det i efterhand när man ser resultatet. Älskar att man kan förändra ett rums utseende på bara ett par timmar. Ska även lägga heltäckningsmatta i sovrummet men mer om det sen. Nu ska vi njuta av hotellets SPA och rökbakade röding, hej!
 

INGENTING KÄNNS VIKTIGARE

Varning för en lång kärleksförklaring. Ni som inte är ett dugg intresserade av barn kan sluta att läsa här.

Ser ni bilden där jag ammar? Där är min son bara några veckor gammal och jag har äntligen läkt ihop så pass att jag kan sitta i soffan. Inga filter i världen fick ordning på vardagen som vi var tvungna att ta oss igenom. Jag var lycklig men vilsen och nu i efterhand tycker jag att det syns i mina ögon. Känslorna var (är!) som prins Daniel så fint sa, all over the place. 

För mig var inte förlossningen någon magisk upplevelse som så många porträtterar den. Det enda som var som på film var att jag vaknade av att vattnet gick på beräknad dag, sen var det bara hårt arbete och blod. Smärtan går inte att förstå innan, det går inte att förstå när man är i den heller och jag fattar fortfarande inte. Du blir ensambarn var det första jag sa till dig och barnmorskorna skrattade och sa att de skulle ha varit miljonärer om de fått en krona för varje nybliven mamma som säger det. 

Du föddes den 6 september kl 13.06 och pga klantiga missförstånd på barnmorskornas skiftbyten och onödig stress kom du ut med bruten arm. Manglad och med blodbrist låg jag där med dig på bröstet, det var inte fågelkvitter och sol som smekte min kind direkt men du var min bebis, alla 3900 gram. Jag gav dig livet, eller kanske var det livet som gav mig dig.

Idag fyller du ett år och det här året är som ett suddigt dis av vackra minnen. Jag har alltid rynkat på näsan åt alla dessa mammor som bara lägger upp bilder på sina barn men jag förstår nu. Min Alexander, Alex, Aleko, jag älskar dig så oändligt (trots att du inte låter mig sova på nätterna). Jag hade skrivit en lång text om hur fantastisk du är men allt låter futilt i jämförelse med vad jag faktiskt känner. Min svårflirtade, envisa, glada och charmiga älskling! Grattis på din alldeles första födelsedag. Tiden alltså, jag förstår den inte. Tack för att jag får vara din mamma, ingenting känns viktigare ❤️
 

EN MÅNDAG I MOBILBILDER

Kossorna på landet, jag kommer att sakna dem när flyttlasset går. Ja ni läste rätt! Lägenheten blev såld och vi köpte huset på Ingarö. Vi är så glada för det! Huset på landet finns ju kvar men när hösten kommer på riktigt kommer vi inte att vara här lika mycket. Kul med något nytt men vemodigt också, bådeoch. 
 
Ingarö. Detta ligger alltså inte ens tio minuter från vårt hus och att jag ska gå barnvagnspromenaderna här i höst känns overkligt. Kanske inte lika blå himmel och varma vindar som i somras men ändå, jäkligt fint. 
 

SÅHÄR VILL JAG MÖTA HÖSTEN

& Other Stories / Pinterest
 
Såhär vill jag möta hösten! Går också och tänker på inlägg jag vill skriva. Tänker på medberoende, poddar jag lyssnat på, böcker jag läst, resor jag gjort och annat. Men hur hinner man med en elvamånaders bebis på ena armen och en febertermometer i andra? 
 

DÄR TIDEN STÅR STILL

Alva och jag möts i att vi båda är sociala i storstaden men behöver tystnaden, lugnet, sjön och folktomma platser för att överleva. Kameran är alltid med men vi har oftast mobilfritt, som Alva säger. På den här platsen hörs bara vinden i träden och fiskmåsarna, ingenting mer. Alva ser sin första solnedgång i livet men jag ser bara henne. ❤️
 

EN DOS SOMMAR

Evighetssommaren men det torra gräset och bränderna. Värmen och regnet som inte kom förrän i augusti, vilket resulterade i att bönderna fick nödslakta sina djur. Långsamma morgnar där han tittade på I drömmarnas trädgård och lärde sig att säga tack. Husvisningarna på Ingarö. Bad efter bad i sjön där termometern visade 30 grader pga den låga vattennivån. Vi stod på stenar som tidigare bara funnits under ytan. Balansgång med Alva. Simturer runt ön på kvällarna. Solnedgångarna. Promenaderna till stallet med hästarna, getterna och hönsen. Den nya familjemedlemmen Musse. Värmepumpen som gick på AC istället för värme. Klibbig bebishud och två fläktar som brummade högt i sovrummet. Hans skratt. Nattamningen. Sömnbrist men den finaste sommaren hittills. 
 
Hoppas att ni har haft en skön sommar ni också. Uppskattar förresten att ni trycker på hjärtat här nedan, det gör det lite roligare att komma igång med bloggandet igen. Det var nog allt, just nu. Tack för att ni fortfarande hänger med. ❤️
 

SEA YOU LATER

En bild från när vi tittade på hus på Ingarö i förra veckan. Vi bytte sjö mot hav och njöt av sträva klippor, salta bad och söta bebiskyssar. I övrigt tog jag bara den här bilden på hela dagen, jag kommer nog aldrig att bli en riktig bloggare trots allt.
 

HEJDÅ LÄGENHETEN

Vet ni? Vi ska flytta. Vi älskar vår lägenhet som vi har bott i sedan fyra år tillbaka men vårt liv ser lite annorlunda ut idag mot vad det gjorde då, minst sagt. Då var det bara jag och Marcus och vi klarade oss bra i en liten etta på 33 kvm. Jag pluggade på Fotoskolan STHLM och var helt säker på en sak, att jag aldrig skulle skaffa barn. Nu, fyra år senare, sitter vi här med Alexander. Livet, va! Efter den här sommaren på landet, med bad varje dag och mer tid ute än inne, inser vi att det aldrig kommer att fungera för oss tre att bo i en så liten lägenhet tillsammans. Alex kryper redan snabbt och kommer snart att springa runt. Vi har därför bestämt oss för att köpa hus i Sthlm men kommer även att ha kvar huset på landet. Upplägget är inte helt klart än men det viktigaste är i alla fall att vi har bestämt oss för att sälja vår lägenhet, resten ordnar sig.
 
Vi städade lägenheten för foto och visning i förra veckan. Jag kunde ju ha städat fram vidvinkelobjektivet när jag ändå var igång och plåtat bilderna själv men vår mäklare hade ett bra paketpris så vi körde på det. Skönt att slippa undan, faktiskt.
 
Vi städade och städade tills kvällsljuset letade sig in och färgade rummet varmt. Vi borde kanske ha stylat lägenheten men med sömnbrist och tidsbrist blev det som det blev. När vi var färdiga satte vi oss i bilen och tittade på klockan och sen på varann. Vi ville båda åka hem till vår pojke som väntade hos farmor men valde att först åka mot Ingarö och husvningar. Vi hittade ett radhus som vi både tyckte om och mitt hjärta klappar lite extra när jag tänker på att vi har lagt in ett bud. Ni ska få se sen, såklart, om huset blir vårt. Jag tycker om det i alla fall och det ligger bara ett stenkast (nåja, lite längre) från havet. Tänk att vi kanske snart ska bo i ett hus i vårt favoritområde i Sthlm! Stort, svindlande och fantastiskt. 
 
De två sista bilderna är fotade av Jan Hejra via Svenska Mäklarhuset
 
Men mina vänner, först måste denna lilla lägenhet bli såld och det håller vi tummarna för, inte sant? 😘 Visning om en vecka men tills dess njuter vi av fjälluft. Vi är i Sälen i några dagar och plockar hjortron, vandrar uppför fjället, äter toast skagen och annat härligt men det håller vi lite på för nu kräver Alexander uppmärksamhet. Hej!
 

BARNRUM

Bilder från Pinterest
 
Moodboard till Alexanders (framtida) rum. Han har inget rum än men vi håller på att städa ur vårt arbetsrum (där Marcus sitter när han jobbar hemma och där jag satt när jag frilansade innan jag började på Stories). A har så mycket kläder och saker redan så ett eget rum är verkligen prio. Jag har alltid en tanke om att vara minimalistisk när jag sätter igång med ett rum, vill liksom hålla det rent men efter en tid slutar det alltid med saker överallt ändå. Måste skärpa mig, jag mår ju så mycket bättre med lite ordning och reda. Ni ska få se mer av hans rum när vi har köpt nya lister och färgen på väggarna är på plats. Vi har valt en roströd färg, ja hela rummet kommer egentligen att gå i färgskalan rost, lera, morot, mandel. Ska bli kul att visa er!
 

35MM

Handlar mycket på loppis den här sommaren. Allt från analoga kameror till böcker. Har ni läst Björnstad? Jag är ganska ointresserad av sport men ändå sträckläser jag denna. En berättelse om idrott, familj, barn som far illa (något som är outhärdligt att läsa om efter att jag själv har blivit mamma), kantstötta människor och mörka händelser. Ja ni fattar ju! Bladvändare. Och de analoga kamerorna då? Skönt att ta en paus från det digitala ibland. Till skillnad från min D800 kan jag ju inte ändra från färg till svartvitt bara sådär eller ändra iso om det behövs och det kan ju tyckas oflexibelt. Jag gillar dock begränsningen, att jag måste tänka mer kreativt och jobba utifrån de förutsättningar jag har osv. 
 

EN SOMMARHÄLSNING

Sommaren 2018, tja, vad ska jag säga? En sommar fylld av sol, bad, hallon och gula gräsmattor. Det är en långsam sommar på landet och tur är väl det för jag är ständigt back ett par timmar mentalt pga sömnbrist. Jag bär samma kläder varje dag, tvättar håret i sjön, simmar runt ön på kvällarna och minns inte när jag sminkade mig senast. Vi går på loppisar, pratar om hur vi ska göra med nattamningen, om värmen som varit här sedan maj och tittar efter flygplanen som brummar ovanför oss med vattenbomber. Termometern visar 33 grader och jag njuter men tänker såklart på bränderna, de stackars djuren utan mat och bönderna som förmodligen dansar regndans just nu. Mitt i allt finns de underbara barnen som springer runt på det torra gräset som river under deras fötter. Min tiomånaders pojke kryper snabbt och jag plockar småsten ur hans mun. Sommaren 2018, den bästa någonsin.